Münstern flyttar in

Allt började en marsdag 1983 när svärfar kom in med ett reportage i en jakttidning om rasen kleiner münsterländer. Inbiten jägare som han var sedan barnsben och i minnet de stora rapphönskullarna på Skaraslätten under uppväxten tyckte han att en münster skulle vi ha.

Jag (Catarina) hade väl inte tänkt mig en jakthund då jag ville jobba med lydnad och bruks och jaktintresset hos mig fanns väl inte riktigt då. Hos min sambo (Håkan) fanns bara orientering och skidor på elitnivå och inte heller här var jaktintresset väckt trots påstötningar från far sin.

Diskussionerna blev många och långa då vi inte riktigt var överens om ras. Jag ville ha en brukshund medan mannen i familjen ville ha en mindre hund storleksmässigt. Tillslut enades vi om att vi åker och tittar på münstervalpar och pratar med dess uppfödare så får vi se.

En junidag 1983 flyttar vår första münster in då vi kommit framtill att rasen kanske passar oss i alla fall, aktiva i skog och mark så mycket motion skulle det bli.

Domstens Kim blir vår första münster och många timmar blev det i skog och mark samt på brukshundsklubbens appellplan och omgivningar. Vi gjorde ett litet försök med att träna på fågel och det efter att jag hittat en farbror utanför Trollhättan som hade settrar. Vaktlar tränade vi på och hade även hemma. Ingen lätt fågel att träna på då det är små i storleken och experter på att gömma sig i gärdsgården. Inga bra uppflog blev det här inte. Istället blev brukshundsklubben nästan vårt andra hem, vi tränade allt från lydnad till spår och sök. Vi gick kurser och höll i kurser som valp- och lydnadsträningar, många nya vänner fick vi och en väldigt lärorik tid.

Några år senare så utökas familjen men inte med en fyrbent kompis utan vår första dotter LInda föds 1986. En mer perfekt barnvakt än Kim fick man leta efter. Sov Linda i vagnen på utsidan så låg Kim parkerad bredvid vagnen och meddelade mig så fort något hände. En speciell händelse var när Linda 1½ år just kommit på hur man öppnar grinden in till grannen medan jag själv var inne och dammsög. Kim uppmärksammade detta och försökte påkalla min uppmärksamhet genom att vandra fram och tillbaka ett antal gånger, tillslut blev jag nästan tokig och tänkte vad vill hon. Jag följde efter Kim ut som visade mig den öppna grinden och vart Linda var - en helt otrolig hund till att vara klok var Kim.

 

Domstens Nikita-Girl flyttar in juni 1987. En lugnare och tryggare hund kan man nog inte hitta. Vi missade nästan allt vad grundlydnadsträning heter då även familjen utökades med dottern Sandra som kom 1988. När vi tillslut gick en nybörjarkurs så var det ingen som trodde att vi inte tränat något innan. Nikki som hon kallades var otroligt lättlärd men saknade tyvärr tempo i det mesta hon gjorde. Kunde alla moment mer än perfekt för lydnadsklass 3 men det gick i hennes tempo och då fick man inga höga poäng. Vi försökte även med att träna på ripa i fjällen och fält i Skåne men responsen vi fick var att fortsätt ni med lydnad istället då det även här saknades tempot. Vi började jobba med viltspår och det var något som Nikki hade intresse för. Nu hade även intresset för jakt och att jobba med de som rasen är tillför vaknat hos mig. Både jag och mannen tog jägarexamen och sen blev det både duvjakt och rådjursjakt hemma.

 

1996 flyttar yrvädret Våråsen's Raindrop alias Soffi in hos oss. Tre hundar ska vi aldrig ha i familjen hade mannen tidigare sagt men plötsligt så var de tre. Både Kim och Nikki började nu bli till åren och jag var sugen på att jobba med en ny hund. Soffi var en omplaceringshund som kom till oss när hon nästan var ett år och hade innan inte fått några gränser överhuvudtaget utan gjort precis som hon ville. Det blev en tid med gränssättningar och mycket lydnadsträning. Soffi blev den första hund vilken jag startade mitt första jaktprov med och var helt överlycklig att vi hade lyckats gå till pris. Soffi var även den som tog oss på vår första fjälljakt och sedan dess har det blivit fjälljakt minst en gång varje år. Fjälljakten är något vi värdesätter högt, naturupplevelserna, vidderna och att se hundarna arbeta över fjället är balsam för själen. Vi hade dock lite olika åsikter de första åren om hur jakten skulle gå till, vi var nybörjare och Soffi helt oerfaren. De första åren när vi var uppe så fanns det ripa överallt så det fanns verkligen chans på fågel. Dock tyckte Soffi att hon kunde fixa fågeln själv så det blev många diskussioner hon och mig sinsemellan. Grädden på moset kom dock när hon vid åtta års ålder äntligen hade fattat poängen att vi jagar ihop. Soffi söker dalsidan ner och står för fågel, vi börjar gå neråt men hinner bara halvvägs då fågeln tar till vingarna. Döm om min förvåning då Soffi bara satte sig ner och lugnt tittade på riporna som gick iväg. Jag var beredd på att ta till stämman som vanligt och se en hund som drar till nästa fjälltopp men inget av detta blev det. Samma situation upprepas igen och jag blev lika förvånad. Bästa fjälljakten då blev detta år men tyvärr så fick vi en tid senare ta bort vår Soffi på grund av en rejäl borreliainfektion som hon hade haft en tid och den påverkade även henne mentalt. Från att ha varit en tillgiven snäll hund så fick vi ett monster i familjen.

 

Ranagårdens Pepsi född 2001 hade dock flyttat in något år tidigare och var nu den som tog oss vidare på jakt och jaktprovsstarter. Även vi tillbringade mycket tid på brukshundsklubben genom att gå kurser och hålla i ett antal kurser. Vi tävlade även lydnad en tid men både jag och Pepsi tyckte till sist att jakten var roligare än lydnadstävlingarna. En otrolig hund på att hitta fågel är denna dam då hon står för löpor i medvind och preciserar var fågeln är. Ett tillfälle är hemma när vi jagar skogsfågel och det gått iväg över ett stort hygge och jag börjar nästan tvivla på vad hon håller på med. Känner dock att hon är för bestämd för att det inte skulle vara fågel då hon står, smyger framåt, står, smyger framåt. På vägen korsar vi även rådjursspår så jag börjar undra om det är något annat i näsan men känner igen att hon är för bestämd i sitt sök. Kommer upp på toppen av hygget och där börjar det myrmark och när Pepsi kommer dit så fryser hon fast. Hon hade inte fel bara en matte som tvivlade, upp kommer när Pepsi får tillåtelse att resa tre tjäderhönor som hon arbetat sig fram till.

 

Något konstigt kändes det dock nu ändå att bara ha en hund i familjen och då framförallt när det var jakt. Vi började letandet efter vår nästa münster och fann vår Hedängens Loka Alena född 2004. Precis som namnet säger så var Loka ensam i sin kull. I och med att Loka kom så introducerades även en helt ny syn på att träna fågelhund för oss genom våra uppfödare Tomas och Ingrid Olofsson samt "fågelhundsmannen" Anders Landin. Vikten av ett STOPP och hur man tränar det fick jag nu lärdom om. Tyvärr har jag och Loka inte alltid haft samma åsikt om när man ska stanna och allra helst då dom grå ulltottarna dykt upp, det har varit vårt dilemma på proven. Tyvärr åkte även vår 8 i fältbetyg när en sådan dök upp när det var mindre än 1 minuts släpptid kvar. I efterhand kan man skratta åt det men just då var jag nog gråtfärdig när hon skött sig hela dagen med flera fina fågeltagningar. Fåglar har Loka nästan alltid respekterat förutom första hösten i öppen klass då det sedan visade sig att Loka hade en infektion i luftvägarna och fick tillbringa några dagar på djursjukhuset. Från att ha skött fågelsituationerna bra så blev det plötsligt busjakt och det var då väldigt skönt att få svaret på varför med att hon just fått en infektion. I och med infektionen så försvann orken till att lyssna, all ork gick istället åt till att springa. Många nya erfarenheter och fantastiska jakter har vi fått med vår Loka, en hund som har många bra egenskaper för att föra rasen vidare och därav fick hon sin första kull valpar 2008. Loka blev också vår första championhund med sitt utställningschampionat.

 

Ur Lokas första kull 2008 så bor det hos oss idag två avkommor - Alleborgens Vanilla och Alleborgens Vilma. Båda är utställnings- och jaktmeriterade. Vad det ska bli vidare av dessa damer är ännu ett oskrivet blad. Dottern Linda jobbar med Vanilla alias Vanni och jag själv med Vilma. Just nu befinner sig Vilma i den värsta slyngelåldern som hör utvecklingen till så vi får väl se hösten 2010 om hon fungerar lika bra som öppenklasshund som hon gjorde som unghund. Träning och åter träning är det nu som gäller samt ett och annat utvecklingssamtal. För dottern Linda och Vanni har 2009 varit ett premiärernas år på det mesta vad gäller hundträning till jaktprov. Debut på jaktprov gjorde de på årets Riksprov som gick av stapeln i Skåne. Tyvärr blev det inget pris men  en erfarenhet rikare blev de båda två som de kan ha nytta av framöver. Vanni är Lindas första fågelhund att träna så vi får se vad de kan åstadkomma i framtiden.